Återigen slår ångesten över mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Orkar inte med någonting och det jag orkar med har ingen betydelse för någon, ibland inte ens för mig själv. Just nu är det så mycket som betyder någonting för mig, så mycket som kanske inte fungerar. Bl.a. skolan i Skottland. Dom har inte ringt än. Jag har redan mailat dem en gång och sagt att jag väntar. Vill inte maila igen och tjata på dem men samtidigt vill jag inte att det ska verka som om jag inte bryr mig, för det gör jag, kanske mer än jag vill erkänna. Eller jobbsökande. Det känns hopplöst, som om jag aldrig kommer hita ett jobb som passar mig, som om jag aldrig kommer få ett jobb över huvudtaget. Sen är det jag. Vet inte varför men mitt självförtroende har varit skiiit på sistone och allvarligt känns det som om jag bara kan gå och dö. Men det är vad jag tycker. Inte för att jag tror att någon annan skulle ha någon invändning.