vet inte
Jag vet inte om jag orkar leva med någon som hela tiden bryr sig mer om mig och hur jag mår än om sig själv. Jag vet inte om jag kan älska en person som alltid, ständigt kontrolleras av någon annan än sig själv.
Jag vet inte om jag kan vara tillsammans med en person som inte får det att pirra, som inte får mig att känna överlycklig över att jag har just den personen. Känslorna som får en att bli yr, som får en att undra om man drömmer. Känslorna som kommer oväntat och får det att kännas som man svalt en hel apelsin eller som om man ska stå inför 10 000 tals personer själv.
Jag känner inte så för dig längre. Eller gör jag? Jag vet inte. Det är osäkert vad jag känner eftersom att det växlar från dag till dag. På sistone har känslorna dock dalat och jag känner mindre och mindre. Vet inte varför och därför vet jag inte vad jag ska göra åt det. Om det ens finns något att göra. Vad ska jag göra?
Du kan inte ta kritik, du kan inte heller ge den. Hur ska jag kunna tala om vad som är fel? Hur ska jag få dig att förstå utan att du bryter ihop? Jag klarar inte av att se dig så, därför har jag inte sagt något. Är det fel? Rätt? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Kanske borde jag sagt någonting, vad som helst, för länge sedan, precis då det började, men jag kunde inte. Jag kan inte nu heller. Tänk om jag aldrig kommer kunna tala om för dig hur jag känner?
Under den senate tiden har det också känts som om du vill ha mig mindre och mindre, som om du bara är med mig för att vara det. Sedan växlar det och du är min, men för mycket. Som om du känner att du måste ta igen det du missat och då blir det bara av att det blir jobbigt, jag orkar inte med det.
Kan du inte bara strunta i allt annat, en dag, oplanerat, bara släppa allt, och vara med mig? Utan att fråga någon om lov, kolla med alla så att det är okej? Det gör ont att höra, att se, hur du ber om lov för att vara med mig. Det är som om du ber om lov för att älska mig och det gör ont. Jag vet inte hur länge till jag klarar det, om jag klarar det. Jag förstår inte hur jag skulle göra det.
Jag vet inte om jag kan vara tillsammans med en person som inte får det att pirra, som inte får mig att känna överlycklig över att jag har just den personen. Känslorna som får en att bli yr, som får en att undra om man drömmer. Känslorna som kommer oväntat och får det att kännas som man svalt en hel apelsin eller som om man ska stå inför 10 000 tals personer själv.
Jag känner inte så för dig längre. Eller gör jag? Jag vet inte. Det är osäkert vad jag känner eftersom att det växlar från dag till dag. På sistone har känslorna dock dalat och jag känner mindre och mindre. Vet inte varför och därför vet jag inte vad jag ska göra åt det. Om det ens finns något att göra. Vad ska jag göra?
Du kan inte ta kritik, du kan inte heller ge den. Hur ska jag kunna tala om vad som är fel? Hur ska jag få dig att förstå utan att du bryter ihop? Jag klarar inte av att se dig så, därför har jag inte sagt något. Är det fel? Rätt? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Kanske borde jag sagt någonting, vad som helst, för länge sedan, precis då det började, men jag kunde inte. Jag kan inte nu heller. Tänk om jag aldrig kommer kunna tala om för dig hur jag känner?
Under den senate tiden har det också känts som om du vill ha mig mindre och mindre, som om du bara är med mig för att vara det. Sedan växlar det och du är min, men för mycket. Som om du känner att du måste ta igen det du missat och då blir det bara av att det blir jobbigt, jag orkar inte med det.
Kan du inte bara strunta i allt annat, en dag, oplanerat, bara släppa allt, och vara med mig? Utan att fråga någon om lov, kolla med alla så att det är okej? Det gör ont att höra, att se, hur du ber om lov för att vara med mig. Det är som om du ber om lov för att älska mig och det gör ont. Jag vet inte hur länge till jag klarar det, om jag klarar det. Jag förstår inte hur jag skulle göra det.
Kommentarer
Trackback
